LG-Den gula korridoren

Har precis avslutat en uppgift, om än inte enligt tidsplaneringen. Den gick ut på att använda mycket kroppsspråk och dialog med så få tankar som möjligt. Vi fick läsa en kort inledning som går ut på att en man bestämmer sig för att göra slut med sin älskarinna eftersom han insett han älskar sin fru mer och tänker på sin barn. This is my story...

Den gula korridoren

Mannen parkerar slarvigt den svarta sportbilen på parkeringen utanför det välbekanta lägenhetskomplexet. Hans ansikte är förvridet av illamående, hans ben skaka frenetiskt, hans andetag är nästan desperata och han torkar sina svettiga handflator mot sina slita jeans. Han sväljer hårt och kastar sig sedan ur bilen och går över parkeringen med motvilliga steg. Han går snabbt med händerna nedstoppade i jeansfickorna och med uppdragna axlar, som om han skyndar sig från kylan. Mannen lägger inte märke till den gamla tanten han obarmhärtigt tränger sig förbi i porten. Han ökar sitt tempo i trapporna, två steg i taget, två steg i taget närmre sin undergång. Framfarten hindras drastiskt när han kommer in i korridoren med de gula, klaustrofobiska väggarna. Hans tveksamma steg stannar helt av framför den välbekanta dörren och två knackningar räcker.

Plötsligt står hon där i den blommiga pyjamasen och med det röda håret slarvigt uppsatt. Hennes läppar är formade till ett överraskat uttryck.

– ”Nej men hej, vad gör du här? Jag menar,.. vad glad jag blir!” Hennes läppar spricker upp i ett varmt leende.
– ”Hej…” Mannens röst är knappast högre än en viskning. Han lutar sig lätt framåt, höjer en hand som för att smeka hennes kind, men ångrar sig med plötsligt förändrat ansiktsuttryck och för istället försiktigt tillbaka en röd hårslinga som rymt ur den slarviga knuten. Kvinnans panna är lätt rynkad, hennes ansikte både förvirrat och bekymrat. Hon sväljer hårt.
– ”Vill du komma in?.. Är det något som hänt? Du ser lite blek ut..” Hennes röst tar slut och hon sväljer ännu en gång innan hon flyttar sig för att släppa in mannen.
Mannen står kvar på tröskeln, griper om karmen med ena handen som för att finna stöd och stirrar koncentrerat på mattkanten.
– ”Julia… Jag kan inte längre…” Hans blick är fortfarande djupt koncentrerad på mattans fransar och hans ansikte uttryckslöst. Blankt.
– ”Men,” rösten är gäll och på bristningsgränsen, ”vad menar du? Varför? Vad har hänt? Snälla du,…” Kvinnans röst brister, hon fortsätter inte utan greppar förtvivlat mannens hand och ser på honom med rädsla i blicken.
– ”Jag kan inte göra så här mot min familj Julia. Det kan förstöra allting, du måste förstå, den här förälskelsen förstör mitt liv! Förlåt…” Hans blick flackar, käken hårt sammanbiten och hans hand kramar hårdare om dörrkarmen.
– ”Sluta, nej… Du älskar ju mig, jag älskar ju dig!” Hon skakar oförstående på huvudet, tårarna börjar rinna utför hennes kinder, hon vägrar förstå.
– ”Förlåt, jag kan inte älska dig längre, får inte, förlåt,...” Hans mörkar blick når äntligen hennes och straxt därefter svämmar hans ögon över.
Hans släpper karmen och tar tag om hennes nacke och drar henne innerligt intill sig och kysser henne våldsamt. Kvinnans kropp skakar, riskerar att vilken sekund som helst kollapsa. Hennes darrande armar trycker bort hans kropp från hennes och hon sjunker ner på golvet.
– ”Gå… Snälla du, bara gå… Jag klarar inte av det här längre, försvinn ur mitt liv. GÅ!”
Mannen vänder sig och går med darrande steg genom den gula korridoren, bakom honom hör han den bruna dörren stängas, och han fortsätter ner för trapporna. Tårar rinner utför kinderna och blöter ner hans skjorta, men nu gråter han av lättnad. I porten stannar han upp och låter den kyliga luften fylla hans lungor, fortsätter sedan ut, och skrattar till när han hör den tunga dörren gå igen med en duns. Bakom den lämnar han den gula korridoren och alla minnena om vad som hänt innanför den bruna dörren. Bakom den lämnar han ett nu avslutat kapitel. Bakom den lämnar mannen ett brustet hjärta och går obekymrat vidare över parkeringen mot sin svarta sportbil.

Jessika Rödin 2010-03-10

Är lite osäker på om jag är nöjd med den men jag gillar vissa delar och beskrivningar skarpt t.ex. handen på dörrkarmen. Hade ju iaf väldigt lite tankar så det är ju positivt. Hoppas jag lyckades fånga en speciell känsla :)


Dagens låt: Christina Aguilera-Candyman Så skön !!

He had tattoos up and down his arm
There's nothing more dangerous than a boy with charm
He's a one stop shop, makes my panties drop
He's a sweet talkin' sugar-coated candyman
A sweet talkin' sugar-coated candyman

//Jess

Who says I can't be free

Oj, det var visst ett bra tags sedan sist jag skrev. Jag har hunnit med att rasera min värld och nu har jag kommit en bit i återuppbyggandet av det. Sitter just nu hemma i Sollefteå på sportlov, har en hög plugg framför mig och min mage gör riktigt ont inför det. Jag fruktar varje gång jag är i närheten att farsan ska ventilera sina åsikter om skräpet som hänt, än så länge har jag klarat mig - kanske för att jag knappt varit hemma. Klassen fick jobb med att skotta tak så lördag och söndag tillbringades i Kramfors. Idag gör min rygg ganska ont.

Det är så lätt att hata sig själv och sina tankar. Det är lätt att ångra sig men svårt att be om ursäkt. Det är så lätt att gräva ner sig och tycka livet är skit när det trots allt är det enda vi har. Det är så lätt att säga åt sig själv att rycka upp sig och reda ut sina tilltrasslade problem, men så svårt att göra det. Jag hatar människans ynklighet, vi klarar inte ens av att ta hand om våra egna liv. Det är så lätt att låta sig hindras av sina psykiska spärrar, vilken jävla tur att man fortfarande lever!

Vet inte hur jag ska klara av allt det här och lyckas brotta ner mina känslor men jag vet att det måste göras.



Låten i min hjärna senaste tiden :John Mayer - Who Says - Känns alltid lite bättre när man hör den :)


I'm still waiting, I still know that We are stupid. But I'm still waiting...

//Jessika

P.S. I Love you

Söndag. En vecka har gått, det känns som en evighet sedan och samtidigt som igår men det är väl tidszonen på Sandö som spökar igen. Veckan har innehållit både framsteg och misslyckanden och återigen märker jag att jag har styrka nog att ta båda med ro. Imorgon blir det snack med basgruppen, Sara och Jonas (lärare) ska vara med. förut ville jag inte ha dem med mig, det blir så ospontant då, men det blir nog bättre så. Min skolsköterska har jag svårare för, det är nu tänkt att jag ska träffa henne en gång i veckan tills vi kommit tillrätta med mina sömnproblem, problemet är att jag av tidigare erfarenheter har ett slags inbyggt hat mot henne. Eller hat var att ta i, jag saknar bara förtroende för henne, förtroende för att jag fullt ut ska kunna berätta allt för henne. Så det blir intressant att se hur länge jag kommer palla utan tappa humöret eller om min inställning ändras. Anyway är jag väl på rätt spår igen, tar det inte lika hårt varje gång mina brister lyser igenom.

Igår kväll var en riktigt härlig kväll. Pluggade en timme spanska med rödtott (Linda.M), bakade kladdkaka och såg på Pathfinder och P.S. I love you. Den sistnämda är fruktansvärt bra, trots att jag sett den en gång tidigare. Hade en riktigt skön, filosofisk, tillfreds känsla resten av mina vakna timmar. Skickade en kärleksförklaring till min syster i Frankrike och älskade livet.

Idag sov jag för länge, skippade alla planer och gjorde inte det jag skulle - utan att jag känner mig dålig för det. Ermin ringde och gav lite betydelse till dagen. Han har tydligen köpt en hund i Oskarshamn så nästa helg är jag ressällskap ner dit, sova i Katrineholm hos hans moster och innan vi åker hem tar vi en avstickare till kära Stockholm och käkar lunch med min bror. Älskar sånna här oväntade planer, härligt att få ett tillfälle att träffa John och härligt att få komma bort från verkligheten en helg ! :D Känner mig alltså även idag tillfreds med livet även fast jag inte lämnat min lägenhet och bara sett på tv hela dagen.

Nu taggar jag, eller rättare sagt är jag rätt taggad inför ett nytt område och jag klarar nog av den med råge om jag bara lyckas hantera det släpande plugget. Snack med basgruppen imorgon det första jag göra, och avsluta skoldagen med Mentorsnack med inhoppade mentor Sara för att lägga upp en plan. Dagen kan bli tuff men jag ska inte banga.

Dagens låt: Har liksom inte lyssnat på musik annat än musiken i filmerna och Dirty Dancing innehåller en del sköna låtar från 60talet witch I kind of love :)

Life is nothing but an adventure, remember that my friends ;)

//Jessika

P.S.Tvungen att tillägga nu när jag kom och tänka på P.S. I love you.. Den mannen som spelas av Gerard Butler har verkligen allt och jag kunde inte låta bli att blir kär i honom and Irish men. Åker jag till Irland kommer jag förvänta mig att träffa på perfekta män som sjunger och är riktigt manliga.

"Don't you worry, friday's not that far away"

Jaha. Då sitter jag då här igen, framför datorn hemma i Sollefteå. Den här veckan har varit...Speciell? Som vanligt? Åt helvete? Lärorik och därmed underbar? Allting är relativt som jag så flitigt konstaterar.

Ska jag vara ärlig vet jag knappt vad jag tänkte vilken dag och vilken dag som faktiskt var den dagen. Måndag började bra, lärarna hade hysteri för ett viktigt möte med olika politiker, däribland landshövdingen och riksdagens talman. (Per Westerberg var 2006 Sveriges riksdags rikaste ledamot, med en förmögenhet på cirka 120 miljoner kronor. Han och jag är blivande bästisar tror jag..ett handslag och några ord är ju en start!)

Sen är det väl dags att säga att jag har skippat resten av veckan. Jag har...Det känns för gnälligt, för "hejjagvillhauppmärksamhet", att säga att jag mått skit, men det är ungefär så det har varit. Det är så jag mått i överlag det senaste halvåret. Jag har haft många brutalt fina dagar men känslan när jag ligger i sängen för att sova är att det är något som är fel. Jag har varit stressad,över skolan och livet rent allmänt. Jag har känt mig otillräcklig, fel och misslyckad. Jag skäms för att jag har hanterat det så dåligt, mina basgruppskompisar har tagit stryk som de är alldeles för bra för att få sån skit över sig. De förtjänar liksom mycket bättre. Jag har bara flytt från problemet och jag litar inte 100% på mig själv att jag kommer klara det bättre nu. Men jag har tänkt. Djupa filosofiska tankar hela nätterna och dagarna har jag varit så utmattad att jag struntat i att tänka helt. Jag har varit så sjukt förbannad och less på mig själv och min feghet och skjuta upp - förmåga. Jag har skjutit upp att berätta för min basgrupp hur det ligger till sedan december. Jag har skjutit upp att prata med vissa betydande personer om akuta saker i en månad. Jag menar, det var akut för en månad sedan och jag trodde världen skulle rasa då men jag har bara struntat i allt?

Så det jag på något, relativt känslokallt, sätt kommit fram till är att jag måste ändra mig..Att jag vill ändra mig. Jag fick vissa ambitioner om hur jag skulle lyckas fixa vissa saker till så mycket bättre i min omgivning om jag bara gav mig in på det. Jag skulle få flera personer än bara mig själv att må bättre, personer som jag älskar djupt. Så just nu skiter jag lite i plugget känns det som och ska försöka rädda mitt liv. Mål ett är väl att våga öppna mig för personerna jag faktiskt älskar, vilket kan vara svårare än att öppna sig för mindre viktigt personer. Och jag måste inse att jag kommer misslyckas oändligt många gånger och att det är en del av livet. Better keep your eye on the road ahead, gotta live this life.

Sörjer lite över att det finns för många saker i livet man älskar för att helhjärtat kunna ägna all tid man skulle vilja åt varje sak. Det ÄR sorgligt och jag VILL vara odödlig. Så länge jag själv kan bestämma då jag vill upphöra att existera. Och jag VILL vara med om ett riktigt äventyr. Spelar inte så stor roll om det blir som twilight, avatar, lord of the rings eller spiderman. Bara jag fick uppleva mystiken. Hm...har ju hört talas om att drömmar kan bli sanna..snälla?

Två av alla underbara låter i denna värld, båda med cpgrymma texter:
Fisherman's Blues-The Waterboys (hörde den på På Spåret och var tvungen att söka upp originalet. Han är en underbar låtskrivare upptäckte jag<3)

I wish I was a fisherman
tumblin' on the seas
Far away from dry land
and its bitter memories
Casting out my sweet line
with abandonment and love
no ceiling bearin' down on me
save the starry sky above
with light in my head
with you in my arms...

Still Crazy-Paolo Nutini (har lyssnat på honom ett tag, hittade honom på youtube av en slump och tyckte han var skön men det var först nu jag insåg exakt hur bra hans texter är <3)

Ibland tror jag att musik är för bra för att vara sant.

Life is wonderful...

//Jess

LG-Återkomsten

Det här var den första uppgiften, förutom att föra dagbok, vi fick i höstas. Den gick ut på att skriva en dialog, inte så mycket vad de gör. Jag misslyckades med tanke på att "I got carried away" med känslan jag kände när jag skrev och struntade i alla riktlinjer. Vi fick även scenariot och titeln.

Återkomsten

En man har i två år varit spårlöst frånvarande och knackar nu på dörren till sin familj. Hans fru öppnar…

- ”Jaså, du kommer nu?”

Mannen stod en stund under tystnad och tvekade. Han sökte i desperation efter förklaringen som han så länge övat in. Tillslut fann han mod att möta sin frus hårda blick.

- ”Förlåt…” Hans röst var knappast högre än en viskning. Tårar trillade sakta ner för hans kinder medan han fortsatte med starkare röst. ”Jag var rädd, jag gjorde fel. Du måste förlåta mig, jag ber inget annat! Snälla,.. ”

- ”DU var rädd?” Hennes röst var full av sarkasm och ilska. ”Tror du inte att jag har varit rädd? Från dagen du lämnade oss har jag varit rädd! Rädd att aldrig få se dig igen, rädd att våra barn skulle växa upp utan deras pappa, rädd för vad alla skulle säga om mig, rädd..” Hon tittade bort som om hon tänkte på ett avlägset minne, rätade på sig och mötte sin man med en iskall blick.

- ”Förlåt, det var mitt livs misstag, jag har inte tänkt på något annat än er.”

- ”Så varför väntade du så länge? Om det plågade dig så, varför gjorde du dig inte av med plågan och kom hem?”

- ”Jag kunde inte förmå mig att komma tidigare, jag kunde inte stå ut med att inse vad jag gjort. Jag skämdes över min oförlåtliga feghet.” Hans smärtsamma ansiktsuttryck mjuknade, han såg kärleksfullt på sin fru och tog ett steg framåt. Hans tidigare sorgsna röst var nu desperat. ”Jag är här nu, jag älskar dig.”

Något förändrades i kvinnans blick, gråt klumpade sig i hennes hals, men allt hon förmådde sig att göra var att stänga dörren framför den enda man hon någonsin älskat.

Nu stod de där, lutade mot varsin sida av samma dörr, omedvetna om varandras tankar. Omedvetna om vilka känslor som rasade genom den andres kropp. Omedvetna om att de delade samma smärta och båda oförmögna att rör sig. Hur länge de stod så går inte att avgöra, varje sekund var som en dag. Avlägset hördes barns klara skratt och en skälvning gick genom kvinnan kropp.

I plötslig panik sliter hon upp dörren och omfamnar sin nu förvirrade man.

- “Förlåt,” snyftade hon, ”det vore mitt livs misstag att låta mina barns far, min stora kärlek, gå på grund av min uppblåsta stolthets skull.”

Mannen känner sin frus värme, hur hennes tårar sakta blöter ner hans slitna skjorta och plötsligt går sanningen upp för honom.

- ”Du finns verkligen, det är inte en av mina dagdrömmar jag ägnat mig åt de senaste två åren. Du finns verkligen…” Hans röst brister och tillsammans faller de i en flod av hejdlösa tårar.

Jessika Rödin 9/10-09

LG-Mörk tristess

Har precis renskrivit det senaste arbetet som gick ut på att gestalta ondska. En man går på en stig och blir överfallen av tre män. Vi skulle alltså, objektivt, beskriva händelsen och fokusera på de ondskefulla männen och inte gå in i dom för att undvika att man plötsligt får förståelse för männen.

"Mörk tristess"

"Mannen stirrar ner i marken när han skyndsamt passerar de två männen. När han gått ungefär 20 meter slappnar mannen av, sänker axlarna, lyfter blicken men snubblar då till av chocken och stannar upp en kvarts sekund. Framför honom, precis innan stigen vrider sig i en kurva, står en tredje man och blockerar vägen. Som för att kontrollera att det verkligen var en tredje person vänder han sig om och ser på de två männen bakom sig. Med en menande blick på varandra börjar de gå mot den nu paralyserade mannen. När de nästan är framme vid honom vänder mannen sig om för att springa och upptäcker att hans flyktväg är fullständigt blockerad av den tredje mannen och springer rätt in i hans välvuxna bröstkorg.

Med ett slag i magen ligger mannen på marken i fosterställning. De tre svartklädda männen står nu samlade runt den skakande mannen. En av dem sparkar med precision mannen som bönar om sitt liv, samtidigt som de två andra står och småpratar om en affärsresa till helgen. Med en avslutande spark som krossar näsbenet totalt ansluter sig även denne till samtalet. Han visar en perfekt tandrad i ett perfekt leende, hans ögon lyser av entusiasm och han stoppar nonchalant händerna i byxfickorna. Med en suck ställer sig en av de tre, den kortaste av dem, på knä, tar tag i håret på den blodiga mannen och dunkar huvudet i den frusna marken ett flertal gånger innan han tillslut utbrister, ”DET HÄR UTTRÅKAR MIG!!”, och måttar en avslutande spark mot skallen. Den tredje mannen morrar ogillande, ryter till, vänder sig om och lämnar stigen. Den korta mannen tittar frågande på den fortfarande leende mannen som nickar bekräftande, skrattar till och försvinner även han in i mörkret.

Den korte mannen tillåter sig nu att låta ruset ta över. Under hans knutna nävar krossas kroppen sakta men säkert för varje slag. Ruset varar kort och ersätts återigen av tristess. Han börjar undra över sina vänner och slår ett avslutande slag, ett sista slag som får själen att sippra ur mannens oigenkännliga kropp. Sedan resar han sig upp, ser sig om efter sina försvunna vänner, fumlar efter cigarettpaketet, och lämnar kroppen bakom sig på stigen.


Jessika Rödin 22/1-2010"


Tyckte mitt resultat blev ganska lyckat, det skilde sig från de andras i gruppen med tanke på att valde en iskall ondska.

//Jess

LG-Dikt 3/1-10

Tänkte lägga en dikt jag skrev till litterär gestaltning under jullovet. Uppgiften var att skriva dagbok i diktform, detta är alltså resultatet som jag lyckades med riktigt sent en grubblande natt..

"03 januari 2010

Du har väckt en längtan inom mig, du har nästan gjort mig till beroende.
Missbrukare av din närhet, din uppmuntran och din uppmärksamhet.
Missbrukare därför att jag inte längre kan hindra mig själv trots att jag är fullt medveten om smärtan du orsakar mig.
Ett halvår har jag lidit av abstinensbesvär, i tre månader har jag klarat mig utan återfall.
För en vecka sedan var jag övertygad om att jag blivit av med törsten.
Tanken på dig väckte inget annat än avsmak inom mig.
Idag ser jag föraktfullt på mig själv, nu när jag ser med klara ögon.
Veckan som var går att likna med en bakfylla - Den bittra smaken vid tanken på sprit och suget efter drycken som bortblåst.

Men så inatt, fördunklad av alkoholens söta dimma.
Du uppenbarades framför mig likt ett ljuvligt bete, som heroin för en missbrukare. Och jag föll.
Ett gudomligt rus, som plåster på mina sår.
Distraherad från omvärlden av dina läppar och dina fumlande, kraftfulla händer.

Självklart gör det ont, men jag har bara mig själv och min svaghet att skylla.
Jag är nu rädd att inte få vara dig nära igen men stoltheten skyddar mig från att bli ett totalt fiasko.
Feghet.
Feg för att mista något jag aldrig haft – en fantasibild av dig och mig.

Vem är jag att tala om stolthet, den som jag så villigt övergiver i strid mot mina känslor?

Jessika Rödin"

Tyckte, innan denna natt, att det var svårt att skriva dikter, men allt som krävdes var inspiration och som vanligt - en något aggressiv Jessika :)Såklart blir det mer effektfullt när jag läser upp den med känsla, men det får duga såhär.

Fler texter kommer ;)

//Jess

New Year, new oportunities I guess

Insåg nyss att det är rätt underhållande att läsa blogginlägg från 2007, fan vad pinsam man var och vad jag ägde på att skriva med särskrivningar!! Fast det mest pinsamma är ju att jag fortfarande är lika kass på att börja plugga i tid ;)

Av någon anledning kände jag inte för att fortsätta med bloggen i höstas och sedan dess har tiden gått äckligt snabbt. Det är få saker, av vad som har hänt det senaste halvåret, som jag är stolt över. Jag ligger rätt på botten just nu tror jag, hoppas jag, och det har jag gjort till och från de senaste månaderna. Jag jobbar på det, jag har inte så mycket till val, dock borde jag jobba bättre..Men för eller senare löser sig även det här.

Jag har även funderat på om jag egentligen vill att någon ska läsa de här inläggen. Ibland känner jag för att göra en offentlig blogg och göra reklam för den, men jag är nog en aning för intim för att det inte skulle ta skada om fel personer läste den. Förhoppningsvis är det ingen som läser den i nuläget, oavsett om jag i framtiden bestämmer mig för att visa den för kompisar.

Planerar även att lägga upp mina texter jag skriver på litterär gestaltning, därav anledningen till funderingarna ovanför. Läser btw spanska och filosofi utöver det vanliga schemat nu också. Det är hektiskt, har svårt att hinna med det vanliga plugget, men jag känner att jag vill göra något jag verkligen tycker om. (spanskan är dock mest meritjagande)

Kan även nämna att jag har siktet inställt på jurist nu, dock har jag ett flertal yrken som lockar men jag antar att tiden får visa hur det blir.

Ny förälskelse: Serien Sons of Anarchy med Chalire Hunnam som jag haft a thing for det senaste halvåret. Började se serien för en vecka sedan, är nu inne på andra säsongen. Rekommenderas!

Senaste låten som fastnat i min hjärna:Theme Song for SoA


Böcker jag läser: Sofies värld (filosofin), Jane Austen-Mansfield park (Svenskan)

Bestående nojja: Tiden med Rägy08 går för fort. <3

//Jess