P.S. I Love you

Söndag. En vecka har gått, det känns som en evighet sedan och samtidigt som igår men det är väl tidszonen på Sandö som spökar igen. Veckan har innehållit både framsteg och misslyckanden och återigen märker jag att jag har styrka nog att ta båda med ro. Imorgon blir det snack med basgruppen, Sara och Jonas (lärare) ska vara med. förut ville jag inte ha dem med mig, det blir så ospontant då, men det blir nog bättre så. Min skolsköterska har jag svårare för, det är nu tänkt att jag ska träffa henne en gång i veckan tills vi kommit tillrätta med mina sömnproblem, problemet är att jag av tidigare erfarenheter har ett slags inbyggt hat mot henne. Eller hat var att ta i, jag saknar bara förtroende för henne, förtroende för att jag fullt ut ska kunna berätta allt för henne. Så det blir intressant att se hur länge jag kommer palla utan tappa humöret eller om min inställning ändras. Anyway är jag väl på rätt spår igen, tar det inte lika hårt varje gång mina brister lyser igenom.

Igår kväll var en riktigt härlig kväll. Pluggade en timme spanska med rödtott (Linda.M), bakade kladdkaka och såg på Pathfinder och P.S. I love you. Den sistnämda är fruktansvärt bra, trots att jag sett den en gång tidigare. Hade en riktigt skön, filosofisk, tillfreds känsla resten av mina vakna timmar. Skickade en kärleksförklaring till min syster i Frankrike och älskade livet.

Idag sov jag för länge, skippade alla planer och gjorde inte det jag skulle - utan att jag känner mig dålig för det. Ermin ringde och gav lite betydelse till dagen. Han har tydligen köpt en hund i Oskarshamn så nästa helg är jag ressällskap ner dit, sova i Katrineholm hos hans moster och innan vi åker hem tar vi en avstickare till kära Stockholm och käkar lunch med min bror. Älskar sånna här oväntade planer, härligt att få ett tillfälle att träffa John och härligt att få komma bort från verkligheten en helg ! :D Känner mig alltså även idag tillfreds med livet även fast jag inte lämnat min lägenhet och bara sett på tv hela dagen.

Nu taggar jag, eller rättare sagt är jag rätt taggad inför ett nytt område och jag klarar nog av den med råge om jag bara lyckas hantera det släpande plugget. Snack med basgruppen imorgon det första jag göra, och avsluta skoldagen med Mentorsnack med inhoppade mentor Sara för att lägga upp en plan. Dagen kan bli tuff men jag ska inte banga.

Dagens låt: Har liksom inte lyssnat på musik annat än musiken i filmerna och Dirty Dancing innehåller en del sköna låtar från 60talet witch I kind of love :)

Life is nothing but an adventure, remember that my friends ;)

//Jessika

P.S.Tvungen att tillägga nu när jag kom och tänka på P.S. I love you.. Den mannen som spelas av Gerard Butler har verkligen allt och jag kunde inte låta bli att blir kär i honom and Irish men. Åker jag till Irland kommer jag förvänta mig att träffa på perfekta män som sjunger och är riktigt manliga.

"Don't you worry, friday's not that far away"

Jaha. Då sitter jag då här igen, framför datorn hemma i Sollefteå. Den här veckan har varit...Speciell? Som vanligt? Åt helvete? Lärorik och därmed underbar? Allting är relativt som jag så flitigt konstaterar.

Ska jag vara ärlig vet jag knappt vad jag tänkte vilken dag och vilken dag som faktiskt var den dagen. Måndag började bra, lärarna hade hysteri för ett viktigt möte med olika politiker, däribland landshövdingen och riksdagens talman. (Per Westerberg var 2006 Sveriges riksdags rikaste ledamot, med en förmögenhet på cirka 120 miljoner kronor. Han och jag är blivande bästisar tror jag..ett handslag och några ord är ju en start!)

Sen är det väl dags att säga att jag har skippat resten av veckan. Jag har...Det känns för gnälligt, för "hejjagvillhauppmärksamhet", att säga att jag mått skit, men det är ungefär så det har varit. Det är så jag mått i överlag det senaste halvåret. Jag har haft många brutalt fina dagar men känslan när jag ligger i sängen för att sova är att det är något som är fel. Jag har varit stressad,över skolan och livet rent allmänt. Jag har känt mig otillräcklig, fel och misslyckad. Jag skäms för att jag har hanterat det så dåligt, mina basgruppskompisar har tagit stryk som de är alldeles för bra för att få sån skit över sig. De förtjänar liksom mycket bättre. Jag har bara flytt från problemet och jag litar inte 100% på mig själv att jag kommer klara det bättre nu. Men jag har tänkt. Djupa filosofiska tankar hela nätterna och dagarna har jag varit så utmattad att jag struntat i att tänka helt. Jag har varit så sjukt förbannad och less på mig själv och min feghet och skjuta upp - förmåga. Jag har skjutit upp att berätta för min basgrupp hur det ligger till sedan december. Jag har skjutit upp att prata med vissa betydande personer om akuta saker i en månad. Jag menar, det var akut för en månad sedan och jag trodde världen skulle rasa då men jag har bara struntat i allt?

Så det jag på något, relativt känslokallt, sätt kommit fram till är att jag måste ändra mig..Att jag vill ändra mig. Jag fick vissa ambitioner om hur jag skulle lyckas fixa vissa saker till så mycket bättre i min omgivning om jag bara gav mig in på det. Jag skulle få flera personer än bara mig själv att må bättre, personer som jag älskar djupt. Så just nu skiter jag lite i plugget känns det som och ska försöka rädda mitt liv. Mål ett är väl att våga öppna mig för personerna jag faktiskt älskar, vilket kan vara svårare än att öppna sig för mindre viktigt personer. Och jag måste inse att jag kommer misslyckas oändligt många gånger och att det är en del av livet. Better keep your eye on the road ahead, gotta live this life.

Sörjer lite över att det finns för många saker i livet man älskar för att helhjärtat kunna ägna all tid man skulle vilja åt varje sak. Det ÄR sorgligt och jag VILL vara odödlig. Så länge jag själv kan bestämma då jag vill upphöra att existera. Och jag VILL vara med om ett riktigt äventyr. Spelar inte så stor roll om det blir som twilight, avatar, lord of the rings eller spiderman. Bara jag fick uppleva mystiken. Hm...har ju hört talas om att drömmar kan bli sanna..snälla?

Två av alla underbara låter i denna värld, båda med cpgrymma texter:
Fisherman's Blues-The Waterboys (hörde den på På Spåret och var tvungen att söka upp originalet. Han är en underbar låtskrivare upptäckte jag<3)

I wish I was a fisherman
tumblin' on the seas
Far away from dry land
and its bitter memories
Casting out my sweet line
with abandonment and love
no ceiling bearin' down on me
save the starry sky above
with light in my head
with you in my arms...

Still Crazy-Paolo Nutini (har lyssnat på honom ett tag, hittade honom på youtube av en slump och tyckte han var skön men det var först nu jag insåg exakt hur bra hans texter är <3)

Ibland tror jag att musik är för bra för att vara sant.

Life is wonderful...

//Jess

LG-Återkomsten

Det här var den första uppgiften, förutom att föra dagbok, vi fick i höstas. Den gick ut på att skriva en dialog, inte så mycket vad de gör. Jag misslyckades med tanke på att "I got carried away" med känslan jag kände när jag skrev och struntade i alla riktlinjer. Vi fick även scenariot och titeln.

Återkomsten

En man har i två år varit spårlöst frånvarande och knackar nu på dörren till sin familj. Hans fru öppnar…

- ”Jaså, du kommer nu?”

Mannen stod en stund under tystnad och tvekade. Han sökte i desperation efter förklaringen som han så länge övat in. Tillslut fann han mod att möta sin frus hårda blick.

- ”Förlåt…” Hans röst var knappast högre än en viskning. Tårar trillade sakta ner för hans kinder medan han fortsatte med starkare röst. ”Jag var rädd, jag gjorde fel. Du måste förlåta mig, jag ber inget annat! Snälla,.. ”

- ”DU var rädd?” Hennes röst var full av sarkasm och ilska. ”Tror du inte att jag har varit rädd? Från dagen du lämnade oss har jag varit rädd! Rädd att aldrig få se dig igen, rädd att våra barn skulle växa upp utan deras pappa, rädd för vad alla skulle säga om mig, rädd..” Hon tittade bort som om hon tänkte på ett avlägset minne, rätade på sig och mötte sin man med en iskall blick.

- ”Förlåt, det var mitt livs misstag, jag har inte tänkt på något annat än er.”

- ”Så varför väntade du så länge? Om det plågade dig så, varför gjorde du dig inte av med plågan och kom hem?”

- ”Jag kunde inte förmå mig att komma tidigare, jag kunde inte stå ut med att inse vad jag gjort. Jag skämdes över min oförlåtliga feghet.” Hans smärtsamma ansiktsuttryck mjuknade, han såg kärleksfullt på sin fru och tog ett steg framåt. Hans tidigare sorgsna röst var nu desperat. ”Jag är här nu, jag älskar dig.”

Något förändrades i kvinnans blick, gråt klumpade sig i hennes hals, men allt hon förmådde sig att göra var att stänga dörren framför den enda man hon någonsin älskat.

Nu stod de där, lutade mot varsin sida av samma dörr, omedvetna om varandras tankar. Omedvetna om vilka känslor som rasade genom den andres kropp. Omedvetna om att de delade samma smärta och båda oförmögna att rör sig. Hur länge de stod så går inte att avgöra, varje sekund var som en dag. Avlägset hördes barns klara skratt och en skälvning gick genom kvinnan kropp.

I plötslig panik sliter hon upp dörren och omfamnar sin nu förvirrade man.

- “Förlåt,” snyftade hon, ”det vore mitt livs misstag att låta mina barns far, min stora kärlek, gå på grund av min uppblåsta stolthets skull.”

Mannen känner sin frus värme, hur hennes tårar sakta blöter ner hans slitna skjorta och plötsligt går sanningen upp för honom.

- ”Du finns verkligen, det är inte en av mina dagdrömmar jag ägnat mig åt de senaste två åren. Du finns verkligen…” Hans röst brister och tillsammans faller de i en flod av hejdlösa tårar.

Jessika Rödin 9/10-09