LG-Den gula korridoren

Har precis avslutat en uppgift, om än inte enligt tidsplaneringen. Den gick ut på att använda mycket kroppsspråk och dialog med så få tankar som möjligt. Vi fick läsa en kort inledning som går ut på att en man bestämmer sig för att göra slut med sin älskarinna eftersom han insett han älskar sin fru mer och tänker på sin barn. This is my story...

Den gula korridoren

Mannen parkerar slarvigt den svarta sportbilen på parkeringen utanför det välbekanta lägenhetskomplexet. Hans ansikte är förvridet av illamående, hans ben skaka frenetiskt, hans andetag är nästan desperata och han torkar sina svettiga handflator mot sina slita jeans. Han sväljer hårt och kastar sig sedan ur bilen och går över parkeringen med motvilliga steg. Han går snabbt med händerna nedstoppade i jeansfickorna och med uppdragna axlar, som om han skyndar sig från kylan. Mannen lägger inte märke till den gamla tanten han obarmhärtigt tränger sig förbi i porten. Han ökar sitt tempo i trapporna, två steg i taget, två steg i taget närmre sin undergång. Framfarten hindras drastiskt när han kommer in i korridoren med de gula, klaustrofobiska väggarna. Hans tveksamma steg stannar helt av framför den välbekanta dörren och två knackningar räcker.

Plötsligt står hon där i den blommiga pyjamasen och med det röda håret slarvigt uppsatt. Hennes läppar är formade till ett överraskat uttryck.

– ”Nej men hej, vad gör du här? Jag menar,.. vad glad jag blir!” Hennes läppar spricker upp i ett varmt leende.
– ”Hej…” Mannens röst är knappast högre än en viskning. Han lutar sig lätt framåt, höjer en hand som för att smeka hennes kind, men ångrar sig med plötsligt förändrat ansiktsuttryck och för istället försiktigt tillbaka en röd hårslinga som rymt ur den slarviga knuten. Kvinnans panna är lätt rynkad, hennes ansikte både förvirrat och bekymrat. Hon sväljer hårt.
– ”Vill du komma in?.. Är det något som hänt? Du ser lite blek ut..” Hennes röst tar slut och hon sväljer ännu en gång innan hon flyttar sig för att släppa in mannen.
Mannen står kvar på tröskeln, griper om karmen med ena handen som för att finna stöd och stirrar koncentrerat på mattkanten.
– ”Julia… Jag kan inte längre…” Hans blick är fortfarande djupt koncentrerad på mattans fransar och hans ansikte uttryckslöst. Blankt.
– ”Men,” rösten är gäll och på bristningsgränsen, ”vad menar du? Varför? Vad har hänt? Snälla du,…” Kvinnans röst brister, hon fortsätter inte utan greppar förtvivlat mannens hand och ser på honom med rädsla i blicken.
– ”Jag kan inte göra så här mot min familj Julia. Det kan förstöra allting, du måste förstå, den här förälskelsen förstör mitt liv! Förlåt…” Hans blick flackar, käken hårt sammanbiten och hans hand kramar hårdare om dörrkarmen.
– ”Sluta, nej… Du älskar ju mig, jag älskar ju dig!” Hon skakar oförstående på huvudet, tårarna börjar rinna utför hennes kinder, hon vägrar förstå.
– ”Förlåt, jag kan inte älska dig längre, får inte, förlåt,...” Hans mörkar blick når äntligen hennes och straxt därefter svämmar hans ögon över.
Hans släpper karmen och tar tag om hennes nacke och drar henne innerligt intill sig och kysser henne våldsamt. Kvinnans kropp skakar, riskerar att vilken sekund som helst kollapsa. Hennes darrande armar trycker bort hans kropp från hennes och hon sjunker ner på golvet.
– ”Gå… Snälla du, bara gå… Jag klarar inte av det här längre, försvinn ur mitt liv. GÅ!”
Mannen vänder sig och går med darrande steg genom den gula korridoren, bakom honom hör han den bruna dörren stängas, och han fortsätter ner för trapporna. Tårar rinner utför kinderna och blöter ner hans skjorta, men nu gråter han av lättnad. I porten stannar han upp och låter den kyliga luften fylla hans lungor, fortsätter sedan ut, och skrattar till när han hör den tunga dörren gå igen med en duns. Bakom den lämnar han den gula korridoren och alla minnena om vad som hänt innanför den bruna dörren. Bakom den lämnar han ett nu avslutat kapitel. Bakom den lämnar mannen ett brustet hjärta och går obekymrat vidare över parkeringen mot sin svarta sportbil.

Jessika Rödin 2010-03-10

Är lite osäker på om jag är nöjd med den men jag gillar vissa delar och beskrivningar skarpt t.ex. handen på dörrkarmen. Hade ju iaf väldigt lite tankar så det är ju positivt. Hoppas jag lyckades fånga en speciell känsla :)


Dagens låt: Christina Aguilera-Candyman Så skön !!

He had tattoos up and down his arm
There's nothing more dangerous than a boy with charm
He's a one stop shop, makes my panties drop
He's a sweet talkin' sugar-coated candyman
A sweet talkin' sugar-coated candyman

//Jess

Who says I can't be free

Oj, det var visst ett bra tags sedan sist jag skrev. Jag har hunnit med att rasera min värld och nu har jag kommit en bit i återuppbyggandet av det. Sitter just nu hemma i Sollefteå på sportlov, har en hög plugg framför mig och min mage gör riktigt ont inför det. Jag fruktar varje gång jag är i närheten att farsan ska ventilera sina åsikter om skräpet som hänt, än så länge har jag klarat mig - kanske för att jag knappt varit hemma. Klassen fick jobb med att skotta tak så lördag och söndag tillbringades i Kramfors. Idag gör min rygg ganska ont.

Det är så lätt att hata sig själv och sina tankar. Det är lätt att ångra sig men svårt att be om ursäkt. Det är så lätt att gräva ner sig och tycka livet är skit när det trots allt är det enda vi har. Det är så lätt att säga åt sig själv att rycka upp sig och reda ut sina tilltrasslade problem, men så svårt att göra det. Jag hatar människans ynklighet, vi klarar inte ens av att ta hand om våra egna liv. Det är så lätt att låta sig hindras av sina psykiska spärrar, vilken jävla tur att man fortfarande lever!

Vet inte hur jag ska klara av allt det här och lyckas brotta ner mina känslor men jag vet att det måste göras.



Låten i min hjärna senaste tiden :John Mayer - Who Says - Känns alltid lite bättre när man hör den :)


I'm still waiting, I still know that We are stupid. But I'm still waiting...

//Jessika